Maja Hammarén:

Därför återuppför vi idag det som hände på Schillerska under eu-toppmötet 2001

(Texten har publicerats (utan citat) på SVT Debatt 16 juni 2012)

Det finns också författarskap/där hela tiden/den mänskliga strejken råder[...] Att kollektivt skaffa sig denna förmåga att skaka om/det familjära (Ur Tiqqun nummer 2, 2001)

Strax före klockan 22, för elva år sedan, under sista kvällen av eu-toppmötet i Göteborg, stormade nationella insatsstyrkan Schillerska gymnasiet där kommunen ordnat sovplats åt människor som kommit till Göteborg för att demonstrera mot eu-toppmötet och USA:s president Bushs besök. Svartklädda poliser med visir för ansiktet sprang in och siktade med automatvapen på demonstranterna. Sen förde de ut samtliga 78 personer, flera utan skor, för att lättklädda ligga på mage i rader på den regnvåta skolgården i mellan fyrtiofem minuter och fyra timmar. Insatsen motiverades med att en gulhårig tysk beväpnad terrorist skulle befinna sig på skolan.

Ikväll klockan tio lägger vi oss på skolgården igen, några utför också polisens rörelser. Förutom fem som var på skolan 2001 är vi bland andra studenter, aktivister, forskare, föräldrar, dansare, kulturarbetare, lärare och biologer. Vi har ingen gemensam flagga eller identitet, vi är ett tillfälligt vi som bygger ett monument över vårt gemensamma mänskliga villkor: kroppen. När vi återuppför rörelserna från Schillerska ikväll har vi tagit bort batongslag, hundar och kpistar. Vi har tagit bort polisers kommentarer om bananätare och smärta som internationellt språk. Vårt tillägg till den gamla händelsen är baserat på det man kan läsa i akten från tingsrätten. Avsikten är inte att utreda en sannare sanning eller cementera skuld. Det är utom tvivel att det som hände på Schillerska var ett övergrepp. Det är också utan tvivel att polisen enligt svenskt rättsväsende inte gjorde något som var emot lagen. Ingen demonstrant åtalades. Någon gulhårig beväpnad tysk terrorist hittades inte. De fyra poliser som åtalades året därpå frikändes.

Kroppen används och anpassas i arbetslivet, passerar eller stoppas beroende på form, färg eller vem man älskar. Retorik biter inte på kroppen, den är farlig för den erfar och har en kunskap som inte i första hand är språklig. Det var kroppen, inte Avenyn, skyltfönstren och skolgårdarna, som var slagfält i Göteborg 2001. Slaget gällde på vilka grundantaganden om kroppar och kroppars handlande som man bygger sin politik, men också vad man kan göra med kroppen och vad som kan göras mot den.

Globalisering underifrån, som samlade olika aktivistgrupper, planerade ett fredligt inträngningsförsök på Svenska mässan under George Bushs besök. I hemgjorda vita vadderade michelingubbeskydd var de förberedda på att ta emot batongslag men själva inte slå. De vita overallerna skulle tvinga in närvaron av oliktänkande kroppar på toppmötet. Verkanslöst? Eller hoppfull användning av kroppen som propsar på att närvara trots att den slås på, men inte slår tillbaks. Men skydden beslagtogs på Hvitfeldska och aktionen ställdes in.

I Göteborg miste demonstranter det vita privilegiet att å ena sidan tillhöra en grupp som inte titt som tätt stoppas och utsätts för slumpmässiga säkerhetskontroller, och å andra sidan bemötas som en individ som när den gör rätt ska behandlas rättvist. Människor klumpades ihop, stängdes in, lades ner. På Schillerska frågade folk först varför gör ni så här, vad har vi gjort, vad ska hända med oss? Efter batongslag och ett antal "käften" slutade de. Skolans vaktmästare som ringdes in för att obeväpnad gå före insatsstyrkan och låsa upp dörrar, sa när vi möttes på skolan att han inte glömmer att det var så tyst. Trots hundskallen och helikoptrarna var hans bestående intryck tystnaden runt de 78 på marken.

En vanlig förklaring till kravallerna i Göteborg är "utländska proffsdemonstranter". De våldtog vår stad, skrev man i svarta rubriker. Är du svensk? frågade poliserna när de tog ut folk på skolgården och lade utländska medborgare åt sidan. När svenskarna släpptes och chockade irrade ut över Göteborgs gator, fick de utländska medborgarna ligga kvar på mage med sina pass på ryggen i timmar.

Kanske finns det ingen början, det finns i varje fall inget slut på det som hände på Schillerska, trots att många av gymnasieeleverna som nyss gick på sommarlov varken vet vad som hände på deras skolgård för elva år sedan eller att en bred rörelse då samlade över femtiotusen människor som med olika protestuttryck demonstrerade mot den orättvisa fördelningens och sorteringens politik.

Händelserna på skolgården 2001 lär oss att människor lyder om man pekar på dem med k-pistar, människor med vapen kan få människor utan vapen att ligga tysta på asfalten. Påhänget på historieskrivningen som vi gör ikväll, när vi tillsammans lägger oss där demonstranterna då låg av tvång, lär oss att människor gör saker tillsammans av andra orsaker än lydnad. Folk har olika anledning att vara på skolgården, men vi vet att vi inte gör det för att någon tvingar oss. Vi lägger oss inte för att få mer i plånboken, eller för att våra jobb kräver det av oss. Vi kommer inte känna rädslan dagen efter att ordningsmakten skjutit in i en demonstrerande folkmassa för första gången sedan Ådalen 1931, och det blir inga inspelade hundskall. Vi lånar ut vara kroppar för att kollektivt dela en erfarenhets minsta gemensamma nämnare, koreografin visar något större än individuell upplevelse. Vi kan också säga att vi gör det här för att vi måste visa andra handlingar än de som förväntas av människor idag. Så länge vi inte skriker och slåss med våra europeiska regeringsrepresentanter, som låter flyktingar dö i båtar på Medelhavet för att slippa det legala ansvaret, måste vi göra saker för att ändra bilden av människan.

och just när man känner att man har nått vägs ände och tagit det sista steget finner man sig fortsätta att gå och ta det omöjliga steget, vända sig åt sidan, vända sig om, vända sig mot. (Trinh-T-Minh-Ha, ur någon annanstans, här inne, Glänta produktion, 2012.)